Sådär nu har man vaknat upp,rastat hund,knaprat morötter,ätit frukost och borstat tänder och gurglat munnen med listerin.


Vad händer nu?

Det är väl lika bra att ta tag i motion igen och dricka en flaska citronvatten.

Och sedan knapra lite frukt,sedan har man gjort dagens plikt.


Idag skiner solen igen och livet känns allmänt uppåt.För idag är jag utvilad och pigg utan störningar av en hund som kliar sig på magen så att hela sängen vibrerar så att man vaknar.


Blev lite orolig när jag klev upp förut när jag inte kunde hitta min katt.Visserligen brukar hon springa ut och in som hon själv vill.

Men igår kväll såg jag aldrig att hon smet ut.Tydligen hade hon gjort det.Kändes inte så bra att hon lyckats gå ut på kvällskröken,med tanke på kylan ute!Men i morse när jag och Joy gick ut kom hon springandes efter oss och jamade. Det var skönt att veta att hon klarade natten.


Ha det bäst !


Av & med Nivin

Snart är dagen slut.Den här dagen har gått fort.Antagligen för att jag sov till lunch.
Låg ju vaken till strax efter midnatt och skrev på min berättelse om brunnen som blev klar efter midnatt efter en veckas skrivande.

När jag väl somnade blev jag väckt av att sängen skakade.Då var det min hund Joy som satt och kliade sig på magen med baktassen.

Har iallafall hunnit motionera idag och druckit min Ingefärsdryck!

Ha det bäst!

Av & med Nivin

Hej igen...det här är min söta hund Joy.
Hon är en Chineese Crested Powder Puff
Snart fyller Joy 6 år.
Vad åren har gått fort. Det känns som om det vore igår som vi tog hem henne från uppfödaren i Nora.
Ha en bra lördag?

Av & med Nivin

Hade svårt att somna igår kväll för jag låg och skrev på min berättelse dom jag kallar för ' brunnen
Jag blev klar med den strax efter midnatt


Brunnen
Djupt ner i den mörka avgrunden föll hon.Det kändes som en evighet innan hon landade med en tyst duns.Ingen hörde något,ingen såg det som hade hänt.
Han hade stoppat ner henne i en svart säck och burit henne över axeln in i skogen.Det var bäcksvart ute och gatorna gapade tomma och öde.Elin var lätt att bära för honom som var ganska stor och stark.Hon vägde bara 51 kg.Det hade hon avslöjat en gång för honom när dem hade skämtat om vikten och om vem som var starkast.

--------------------------
Han var helt ensam i skogen och det var natt.Alla sov,förutom han.
Han som alltid hade varit liten och rädd och mobbad som barn,men inte nu längre.Han hade vuxit upp nu.Stor och stark var han nu,men känslan av tomheten,övergivenheten och allt med den levde fortfarande kvar inom honom.
Hans enda önskan var att hämnas,hämnas på livet som någon hade gett honom och som någon sedan hade stulit ifrån honom under hans barndom.Som borde ha varit fylld av skratt och lek,men så blev det aldrig.
Varför skulle han komma till den här världen,som ändå var så orättvis och ond.
Livet kändes orättvist tyckte han.Martin,hans storebror var framgångsrik och lyckligt gift med två underbara tonåringar.Dem hade allt.Hus,två bilar och reste på utlandssemestrar varje år.
Men hans eget liv var misslyckat och meningslöst.
Så skulle det egentligen inte vara,det borde inte ha blivit så,tänkte han tyst för sig själv där han nu stod mitt inne i en nattsvart skog,mitt i natten när alla sov sin skönhetssömn inför nästa dag.

Vad skulle han göra här näst.Han kände sig tom och förvirrad och rädd.Varför hade han gjort det.Han visste att han hade gjort det av ilska.Han hade inte vetat riktigt vad han hade gjort på kvällen då dem bråkat.Det enda han kände just då var avundsjuka och besvikelse,på livet,på allt.Nu började samvetet komma ikapp honom i skogen.Det kändes som någon stod och iakttog honom där han nu fortfarande stod kvar vid den djupa brunnen,men det kunde inte vara så,det kunde ju naturligtvis inte vara så,intalade han sig själv.Ingen annan än dem kände till platsen.
Vem skulle det vara isåfall,ugglorna i mossen långt där borta kanske,sa han till sig själv och hörde sig själv skratta till.

Han måste göra något nu.Fort här ifrån måste han,innan någon ändå kanske skulle få syn på honom.Han visste inte åt vilket håll som var bäst att springa åt.
Han kunde ju iallafall inte springa tillbaka samma väg han kommit ifrån,det skulle ju vara som att hjälpa folk att hitta den som dödat henne,Elin,hans vän,den enda vän han lyckats skaffa sig genom sitt trots allt korta liv.Dem hade inte känt varandra så jättelänge.

Dem hade träffats av en slump nere på ett av stadens små uteställen,Paladium.
Lars hade bara gått ner en kväll till Paladium och svept en kall öl sedan hade det blivit några till,det var vinter men våren var snart på väg.Då hade han sett henne inne på Paladium och han hade gått fram till henne.Hon var liten och söt,det var det första han tänkte,sedan hade dem båda börjat småprata om ditten och datten.
Lars hade bjudit henne på en öl.Dem båda hade presenterat sig för varandra.Hon sa att hon hette Elin Linde och hon läste till förskolelärare och hade 1 år kvar.Lars hade känt en stor samhörighet med Elin på grund av att hon hade varit så enkel och lättsam mot honom.
Det var som att dem båda kände varandra,sedan tidigare,inte tidigare under det här livet,utan,tidigare från ett annat liv,en annan epok.
Elin var inte som alla andra stöddiga kaxiga typer som han oftast hade mött i livet.

Han,Lars hade varken haft någon relation eller kompisar under skoltiden,kanske då han var liten,innan skoltiden började.
Jo,det hade han haft,det mindes han mycket väl.Hans vän hette Kristian,dem hade varit jämngamla med varandra och dem hade bott på samma gata i den lilla staden Bollnäs.
Men så en dag blev Kristian sjuk i lunginflamation och dog ut av sviterna.
Han blev bara 6 år.

Lars mins känslan än idag,hur ledsen han hade blivit över dödsbeskedet från hans mamma,som hade berättat det då alla hade suttit vid kvällsmaten och ätit.
Det hade varit en solig dag i Maj,den 10 maj 1988.
Det hade blivit tyst vid bordet.Ingen hade sagt något,inget bestickslammer hade hörts.
Lars hade känt tårarna rinna ner för sina kinder.Han bara grät och grät.Det kändes som att han aldrig skulle sluta att gråta. -Du ljuger hade han sedan skrikit rakt ut till sin mamma.
Sedan hade han sprungit upp på sitt rum.Smällt igen dörren och låst om sig.
Där hade han legat hela resten av den eftermiddagen och kvällen och till slut somnat av alla tårar och ut av utmattning.Han hade aldrig hört när hans pappa kommit upp och knackat på hans dörr,för han sov och i drömmen såg han Kristian,som gick längs med en skogsstig.
Längre bort såg han ett skarpt sken.
Kristian var på väg mot en klippavsats som låg i skogen i utkanten av staden.
Ingen brukade någonsin besöka platsen,just för att alla var så rädda för det stora stupet,en riktigt kuslig avgrund.Märkligt nog fanns där inga staket eller fallhinder vid området.
Så just därför som inte en enda själ vågade sig dit,inte ens på blanka dagen....

Kristians plötsliga död hade blivit början på Lars tragiska liv.
När skolåren började hade han fortsatt att känna sig ensam och ledsen på grund av att ha mist den bästa och enda vän han hade.
Han tänkte ofta på Kristian.Saknaden var enorm.
Dem hade kanske kunnat hamnat i samma klass om han nu hade levt och då hade dem kunnat varit med varandra på rasterna och efter skolan.
Men nu var det inte så,nu var han istället helt ensam,på rasterna och efter skoltiden.
Då pluggade han mest och läste böcker på sitt rum.Och ofta så drömde han sig bort till andra platser och andra världar långt bort från den här världen.
Han tänkte ofta på världen bortom den här världen....där Kristian var nu.
Dagarna gick och med dem gick också åren.Lars växte upp och kämpade sig igenom högstadiet och gymnasiet,trots mobbning och en massa gliringar,slag och knuffar från sina klasskompisar,som ansåg att han inte passade in i deras gemenskap.
Han förstod inte hur han hade orkat med åren.
Men nu stod han här redo att springa ut mot friheten.
Det var äntligen Studentexamensdagen!

Nu var han fri och lycklig...
Men lyckan skulle inte vara i många år.För en dag skildes hans föräldrar.
Stämningen hade varit dålig under något år.Lars viste inte exakt hur länge det hade känts så.
Lars hade inte förstått varför stämningen en dag hade förändrats hemma.
Ingen sa något om varför eller vad som hade hänt om det nu hade hänt något speciellt,det visste varken Lars själv eller hans bror Martin.
Bara föräldrarna visste det.
Fadern hade varit otrogen.....

Lena hans mamma hade kommit hem på lunchen en dag,vilket hon sällan gjorde i vanliga fall,för att hämta ett dokument till jobbet som låg hemma.
Hon gick upp på kontorsrummet på övervåningen.Då hade hon hört något från sovrummet.
Och där låg dem båda,fadern med en annan kvinna i deras säng!
Var inte han på sitt jobb och åt lunch,som han brukade,hade Lena tänkt?
Föräldrarnas skilsmässa hade tagit knäcken på Lars och hans bror och mamman men den som tog det hårdast var Lars.
För han hade känt en viss trygghet i att ha båda föräldrarna vid sin sida hemma,dem hade alltid funnits för honom,när han kände sig ensam och ledsen.
Men nu skulle dem splittras,allt skulle kännas splittrat och tomt.
Men livet hade varit tvunget att gå vidare.Med sorg åter sorg...
Efter en längre tid träffade Lena en ny man som hon sedan gifte sig med.Dem båda bröderna blev glad för hennes skull.Hon behövde verkligen det.
Efter några år träffade Martin sin kärlek han också,men ensam som vanligt stod Lars.Inga vänner ingen kvinna i sitt liv,utan singel.Han skulle nog aldrig finna kärleken,tänkte han ofta i sin ensamhet.Han visste inte om han skulle få rätt.Han visste inte heller hur hans framtid skulle bli.Bara framtiden själv bar på detta svar inom sig..tänkte han.
--------------------------

Han tittade snabbt omkring sig,sedan började han småspringa bort från brunnen.Det var sen höst.I slutet på Oktober.Höstregnet hängde över skogen.Han frös och det var natt.Han hade inte riktigt tänkt sig någon längre stund här i skogen,varken hemma hos Elin eller här nu i skogen men det hade dragit ut på tiden.Han hade inte hittat först vart deras ställe låg eftersom det var en bit att gå och mörkt och sedan bar han ju på henne också.Men sedan hade han till slut gått rätt.Han hade ju inte ens tänkt sig detta som nu hade hänt hemma hos henne.....

-----------------------------

Vad skulle han säga när polisen fått reda på mordet.Elin hade ju sina föräldrar kvar vid livet och en lillasyster.Dem skulle naturligtvis sakna henne.... och hennes pojkvän.
Det var just honom dem båda hade bråkat om.Lars var inte längre bara hennes enda vän.
Visserligen hade dem båda varit överens om att dem bara skulle vara kompisar.
Eftersom Elin inte hade just dem där riktiga kärlekskänslorna för Lars,men trots det tyckte Elin om Lars som vän,på en vänskaplig nivå.Det var allt.
Men Lars hade mer känslor för henne än vad Elin hade.Men det visste hon inte om.

Den dagen hade alltså tillslut kommit.Den dagen som Lars hade bävat för...den dagen då Elin skulle träffa någon hon verkligen blev kär i.Hur skulle det då bli med deras vänskap.
Det hade gått några dagar sedan hon hade berättat det för Lars.
Han hade ännu en gång i livet blivit sårad och övergiven,lämnad ensam,som alltid förr,tänkte han. Det var så han kände det nu när han inte längre var den enda i Elins liv.
Visserligen hade dem båda varit överens om att bara vara vänner.
Eftersom Lars hoppades och trodde att hon inte skulle träffa någon på bra länge,kanske till och med aldrig och då skulle det ändå kännas som att dem var ihop.
Så hade Lars tänkt.Men det blev aldrig så,det hela hade kommit som en chock...

----------------------------

Han visste att han inte hade lämnat några spår efter sig.
Åtminstonne trodde han sig veta att det var så.För så hade han planerat,inte ett spår skulle finnas av den han hade dödat.Inget spår ifrån honom skulle han heller inte lämna efter sig någonstans efter att han hade gett henne slaget i bakhuvudet med gjutjärnspannan.Inte en droppe blod skulle spillas.....

Han sprang genom den blöta skogen framåt och fortsatte allt längre bort från brunnen.
Platsen var ringa känd.Bara han kände till den och Elin.Dem hade upptäckt platsen en gång under tidiga sommaren.Den dagen hade varit ganska varm för att vara i början på April.
Dem båda hade packat en liten picknickkorg och tagit Lars bil.
Åkt ut en bit utanför stan och parkerat bilen,bara någonstans.Helt planlöst hade allt varit.
Av en slump hade dem hittat platsen efter nästan 1 timmes vandring.
Dem hade lagt ut en filt och packat upp deras picknickkorg.
Mackor och kaffe.Sedan hade dem bara legat tysta och njutit av solens varma strålar som nådde jorden och deras kroppar.
Dem hade småpratar lite som dem alltid gjort.
Då hade Lars inte vetat något om Elins nya pojkvän.Om hon nu hade träffat honom då...
Det visste han inte,om det nu var så...

Lars hade varit tvungen att gå bort en bit för att kissa,det var då han hade sett brunnen.
Men han kunde inte se något hus eller husgrund från något hus ifall det nu en gång i tiden hade stått något hus där som brunnen hade tillhört.
Men grunden kanske låg längre bort,Lars visste inte och han orkade inte kolla efter så noga.
När han hade kissat färdigt ropade han på Elin att hon skulle komma,så att han fick visa henne den ensamma brunnen.
Han hörde henne ropa,efter en kort stund kom hon halvspringandes till honom.
Hon utbrast sitt gillande och kollade sig runt hon också,efter något hus.Men kunde heller inte se något.Dem båda gav upp och gick tillbaka till filten och picknickkorgen.
När det sedan hade börjat bli lite svalare i luften bestämde dem sig för att packa ihop och gå tillbaka sin vandring till bilen.
På vägen tillbaka hade dem sagt till varandra att den här platsen skulle bli deras egna hemliga utflyktsplats.För dem båda kände på sig att ingen hade beträtt denna plats innan dem.
Kanske det var så.....denna plats var speciell....iallafall för dem...

--------------------------
Han såg att det hade börjat ljusna nu.Natten hade återgått till tidig morgon.Himlen var blodröd.
Snart skulle solen gå upp.En ny kylig dag skulle gry,regnet hade avtagit.
Just nu visste han inte vart han var.Kanske han snart ändå skulle hitta en väg eller något.
Efter en bra stund kom han fram till ett öppet fält.
Det låg i träda.Kallt och tomt i sin stillhet,såg det kuslig ut.
PÅ andra sidan fältet såg han en annan skog.
Han började känna igen sig lite nu,trodde han.Gick han över det stora fältet och in i den andra skogen skulle han nog snart se staden.
Men innan han hann göra misstaget att gå över det öppna fältet,vilket skulle ju vara förödande och se mycket konstigt ut,om nu någon skulle få syn på honom gå över ett öppet fält tidigt en kall tidig morgon,så beslöt han sig för att ta den extra långa vandringen vid sidan av fältet istället.
Visserligen skulle det ta dubbelt så lång tid,att behöva gå genom en snårig skog.
Men så fick det bli och så bestämde han att det skulle bli.Han fick bara inte bli upptäckt!

Trött och frusen gick han vidare,så som han hade bestämt.Snart såg han staden.Nu var det inte långt kvar tills han skulle vara hemma.Han var tvungen att skynda sig på nu.
Det hade börjat ljusna allt mer.Skulle han hinna hem innan människorna i staden och i hans bostadsområde skulle hinna vakna till liv och ta sig till sina jobb?
Innan någon skulle upptäcka att Elin inte var anträffbar,längre...
Tanken gjorde honom nervös.
Lars började springa mot stadens riktning,ännu hade han inte sett eller mött någon ute. Klockan som han bar på sin högra handled var dock bara 04.14.Han kände igen sig nu.Hans bostadskvarter låg bara några minuters gångväg ifrån där han nu befann sig.
-Skönt! tänkte han.Han hade ökat takten nu,för nu ville han verkligen hem för han frös som en blöt katt om natten.Han kände sig också som en sådan just nu.Blöt frusen och rädd,rädd för att väcka uppmärksamhet av någon förbipasserande människa,denna hemska morgon.

Han började känna ångesten komma allt mer inom sig över det han hade gjort nu i natt,eller snara i gårkväll.Det hade hänt strax innan midnatt.Dem hade varit hemma hos henne i hennes egen lägenhet på Björkhamregatan.Det var då dem hade tagit upp diskussionen om honom...hennes pojkvän Peter. Dem båda hade blivit väldigt osams.Lars hade först blivit tung till sinnet men det dröjde inte lång stund innan hans svartsjuka kom krypandes inom honom.Det var han som hade känt ilskan och hatet komma inom honom.Allt han hade genomlidit i sitt liv byggde på händelsen ännu mer nu.Lars hade börjat svära och gapa på Elin som då gav igen med samma mynt.Hon hade slagit till honom med handflatan med all sin kraft och sagt att han skulle behärska sig,då hade Lars inte kunnat hejda sin vrede längre utan rusat in i köket tagit första bästa köksredskap han såg i köket och det hade varit gjutjärnspannan som stod ståendes på spisen.Där hon alltid bruka ha den eftersom den inte fick plats i kastrullskåpet intill spisen.Sedan hade han rusat ut i vardagsrummet.Elin hade stått med ryggen emot,då hade han drämt till henne med stekpannan i bakhuvudet.Elin han inte gett ett ljud ifrån sig,utan segnade ner som en säck potatis på vardagsrumsmattan framför honom.Lars hade känt paniken komma när han såg att Elin inte rörde sig.Han hade känt på hennes puls.Ingen puls ingen reaktion när han puttade till henne.Fasen,tänkte han vad fasiken hade han nu ställt till med,det kan inte vara sant att han dödat henne.Det fick inte vara sant!Han ville egentligen inte hämnas på Elin,utan sina mobbare under skoltiden och allt som hänt honom där efter i livet,alla misslyckanden.Vad skulle han ta sig till nu.Det var upplyst i dem flesta rummen i hennes tvårumslägenhet.men vardagsrumsfönstrets persienner hade hon vinklat inåt men inte helt igenvinklade var dem.Hade någon sett dem...Han var ju tvungen att forsla ut henne här ifrån med en gång och det illa kvickt.Han rotade i skåp och i lådor efter någon stor svart sopsäck.Till slut hade han hittat en rulle med svarta sopsäckar inslängt i en av garderoberna i hallen.Lars tog hela rullen och silvertejp som han hittade,med sig ut i hallen....
---------------------

Klockan hade hunnit bli 04:48 när han äntligen var framme vid sin gård.Lars öppnade porten och klev in.Det var tyst.Han hoppades på att inte möta någon i trapphuset.Säkrast var kanske att han tog hissen idag.Det skulle gå snabbare då och förhoppningsvis skulle han slippa möte då.Han tröck ner hissen, till slut kom den med ett"shoff".Han klev in tröck på våning 2.När Lars öppnade hissdörren på våning 2 stod någon där...

Två starka armar tog tag i honom.Allt hände så snabbt.Hur kunde det hända så snabbt tänkte Lars inom sig.Fan hur kunde polisen vara här redan.Hur kunde dem redan misstänka just honom."-Håll dig bara lugn nu,så slipper vi göra dig illa" sa den ena polisen som hade gripit honom i armen och tryckt Lars mot portväggen.
-Ni är misstänkt för ett försvinnande på en kvinna vid namn,Elin Linde,var god och följ med här nu,sa den andre polisen som redan hade öppnat hissdörren som slagits igen.Vi behöver ta in dig till för hör nu på morgonen,sa polisen.Polisbilen hade inte Lars upptäckt.Dem hade ställt sig ett kvarter längre bort.För att inte Lars skulle upptäcka dem förstås om han skulle ha kollat ut genom köksfönstret.Men nu hade han inte varit hemma som poliserna kanske trott.Dem fick gå en bit tills dem kom till den parkerade polisbilen som dem hade parkerat ett kvarter bort.
En av poliserna som satt bredvidhonom slängde fram en fleecefilt åt Lars,han svepte den om sig.Under färden fick han panikångest inom sig,dock visade han det inte utåt.Lars funderade febrilt på vad han skulle säga till polisen.Skulle han ljuga om allt eller skulle han berätta sanningen nu eller med en gång.Hur mycket visste polisen om honom?Han hade inte räknat med att mötas av polisen så snart.Poliserna som gripit honom hade varit civilklädda båda två,så Lars hade blivit lite förvånad.Men snart nog hade han insett att det var polisen.Elins föräldrarna måste ha försökt kontakta Elin på kvällen.Varför då,visste dem om att Lars och hon skulle ses.Elin måste ha nämnt att hon skulle träffa Lars.Eller råkade det bara vara en slump att föräldrarna hade försökt ringt henne igår kväll.Eller var det Elins lillasyster som velat få tag på Elin just igår kväll? Eller kanske Peter...?
Men herregud varför just igår kväll ingen av dem brukar ju ringa Elin så sent en vanlig vardagskväll...
-------------------------
Dem förde Lars till polisstationen.Klockan var 05:47 Polisbilen körde in genom en garage port och dem befann sig nu under polishuset i dess garagehusparkering Där stod några andra polisbilar och piké bussar vid sina parkeringsfickor.Lars hörde hur garageporten slogs igen och dagsljuset försvann men garaget var upplyst av lysrör.Han hade handfängsel på sig och blev nu ledd av dem båda poliserna upp för en källartrappa som ledde upp till markplan inne i polishuset.En av poliserna öppnade en tung vit dörr och sedan leddes han genom en korridor med dörrar och glasdörrar och rum längs med korridorernas sidor.Han förstod att det antagligen var ute för honom nu.Dem skulle sätta dit honom.Men något var han tvungen att göra,förhala det hela lite,så att han skulle få betänketid att göra något....

Han kände nervositeten komma,han kände svetten i pannan.Dem satt nu i förhörsrummet polisen och han.Det stod en till polis och vaktade vid dörren med sina armar bakom sin rygg.
Det var väl en säkerhetsåtgärd om Lars skulle bli våldsam och agresiv under förhöret,tänkte Lars.
- Ok!,sa polisen som nu hade slagit sig ner mitt emot Lars.
-Vi skulle vilja ställa några frågor till dig,angående vad du befann dig igår kväll?
Lars harklade sig,sedan sa han
-jag öhm...hade varit och ätit på La Perla,restaurangen nere på byn.Beställde samma vanliga pizza,Kebabpizza med blandad sås och Jalapenos,min favorit....

-----------------------
Under tiden jag satt och åt min Kebabpizza dök plötsligt min bror upp på restaurangen med fru och en av barnen.Vi hejade på varandra och när dem hade beställt det dem skulle ha kom dem och satte sig vid mitt tomma bord längs med ett av restaurangens fönster.Som hade plats för tre personer till.
Stämningen var trevlig och tiden gick fort.När jag hade ätit upp min pizza satt jag kvar och höll dem sällskap tills dem också hade ätit upp.Vi blev sittandes en stund.Först hade restaurangen varit ganska tom på kunder,men när vi alla nu funderade på att gå hade några flera kunder kommit och väntade nu på sina rätter.Hela dagen hade varit små-mulen och regnet hade hela tiden hängt i luften som ett blött täcke på himlen.Det var som sagt kallt och jävligt ute,berättade Lars med lite eftertryck på rösten.Hans tonfall var dämpad och lugn.
Nästan så att han själv överraskades av att han kunde bibehålla sitt lugn i denna stund.

- Vad hände sedan?frågade polisen.-Skiljdes ni åt när ni sedan gick ut ur restaurangen?
Det blev tyst en liten stund.Lars tänkte snabbt....

------------------------
När vi kom ut från restaurangen slog regnet mot oss.Det hade till slut börjat smådugga.
Det blåste nordanvindar.Dessutom var jag inte riktigt klädd för detta väder.Men jag brydde mig inte eftersom jag ändå bara skulle äta pizzan och sedan gå hem hade jag tänkt.Jag hade ju inte så långt att gå.Men nu när jag hade stött på min bror och hans familj på restaurangen denna kväll,så frågade jag dem om skjuts hem.
Jag fick skjuts,men eftersom det var lill-Lördag,som man ju brukar kalla Onsdagar för så hade min bror föreslagit en slät kopp kaffe efter maten efterpizzerian och kanske någon öl,hemma hos dem,sa Lars....

-Jaha så du följde alltså med din bror och hans familj hem igår kväll och hur länge stannade du där,frågade polisen nu? Hans röst lät skarp och hård,vid det här taget.
Lars kände ett sting av misstro i polisens tonfall.

Men han fabulerade vidare på sin berättelse,som han nästan trodde på själv.
-Ja,jag följde med dem hem till villan på Alftavägen.
Jag blev kvar där hela kvällen.Dem bjöd på kaffe fikabröd och sedan några öl blev det också och lite snacks till.Tv:n var påslagen i bakgrunden,men ingen kollade direkt på det som var.Utan vi pratade och hade trevligt ihop,även deras yngsta dotter Marie satt med oss.
Under kvällen fick jag ett samtal ifrån Elin.Jag ursäktade mig och smet in i familjens sovrum och stängde dörren bakom mig tyst....
-----------------------------

Polismannen hejdade Lars och frågade:
-vilken relation hade du till den där Elin,var det din flickvän eller bara någon du känner.Hade ni träffats förr?
Lars noterade att polismannen hade sagt -hade- ,som om han redan visste att Elin var död redan eller var det kanske bara ett antagande.Det måste det ha varit eftersom polisen kunde väl för allt i världen inte veta ännu om Elin var död eller om hon bara var borta.

Lars vred bort blicken som föll på den stående polismannen vid dörren,han stod nästan lika stilla och tyst som en vaxdocka i Vaxkabinettet Madame tussauds i London,tänkte Lars.
Sedan samlade han sig och sina tankar på verkligheten igen....
-Ja,jo....vi är typ bara bästa vänner och inget mer än det om det var det du undrade över sa Lars till polismannen.
Polismannen svarade inte utan nickade bara kort och fortsatte sin anteckning.
Lars fortsatte berätta....

------------------------
Elins mjuka och lugna stämma hördes i andra änden i luren.Hon undrade om jag kunde komma över en stund ikväll.Hon hade känt sig lite ensam och uttråkad.Peter var bortrest,han hade ett uppdrag genom jobbet i Tyskland och hon skulle därför inte få träffa honom på några dagar,visserligen bodde dem båda inte ihop ännu.Men dem träffades ofta.Det visste Lars om.
Peter och hade visserligen träffat Lars lite snabbt en gång men mer än så hade det inte blivit.Lars visste inte så mycket om Peter.Elin hade inte talat så mycket om honom då dem träffats.Men Peter visste att Lars var Elins kompis.Och att dem umgicks ibland.Som vänner.Det var aldrig mer än så.Det visste dem alla om....

-Gick du dit? frågade polisen,jag menar,Elin bodde ju bara några kvarter bort ifrån din bror.
Åtminstone I samma bostads område som honom men i en mindre fastighetslägenhet.
Lars svalde och blev tyst.Hur visste polisen om vart hon bodde redan,tänkte han förskräckt.Dem måste ha pratat med någon av hennes anhöriga...
Polismannen,gissade på att Lars behövde något att dricka,så han hällde upp vatten i glaset som stod på bordet och sköt fram det till Lars,som då genast tog ett par sväljar.
Och fyllde själv på med mer vatten i sitt glas.
-Vart då ,svarade Lars lite förvirrat,efter att ha tappat en del av koncentration på drickandet.
Han hade blivit torr i munnen på grund av sin nervositet.Han var rädd att hans historia inte skulle 'bära'.Men han bibehöll sitt lugn.
- Gick du över till Elin,din vän?!Upprepade polismannen,lite högre denna gång.
-Nej,för tusan,sa han.Jag sade ifrån om det eftersom klockan var ganska mycket och jag var trött.
Och eftersom det regnade ute och det var kyligt,så fick jag sova över hos min bror.Annars hade jag fått ta taxi hem eftersom det hade blivit några öl för både min bror och mig och hans fru den kvällen,så kunde ju ingen köra.

Polismannen släppte pennan som han höll i i sin högra hand och lade pennan på anteckningsblocket framför sig.
Sedan tittade han upp på Lars,Lars hoppades för allt i världen att hans ögon inte skulle
förråda honom nu,att polismannen inte skulle 'se rakt igenom honom' med sin skarpa blick.
Polismannen blick var kall.Hans ljusblå ögon blänkte under skenet av lysrörslampans ljus i det kalla vita rummet.Lars hjärta slog snabbare för varje tyst sekund som tickade förbi....

-Varför,varför,upprepade polismannen....var du ute i det kalla blöta höst-vintervädret en sådan tidig morgon som denna?!.Dina kläder var fuktiga och kalla.Du såg rent ut av,ut som en dränkt katt om natten.Vart hade du varit,vart kom du ifrån i morse,när dem båda polismännen tog dig utanför din lägenhet?!
-Du nämnde ju att du fick sova över hos fin bror i natt...

Tystnaden blev otroligt kuslig efter att polismannen ställt frågan.
Lars blev stressad inombords,han försökte allt i världen att behärska sig nu,han var tvungen han fick inte visa minsta antydan till nervositet,vilket då skulle avslöja hans skyldighet till det brott han nu begått under natten.
Det började snurra i huvudet på honom en kort sekund,nästan som när man blir svimfärdig.Han såg bara "svart"framför sig,stjärnor som blixtrade till på hornhinnan,nej...! Han fick inte svimma,det skulle avslöja honom!!
Han kom till fattning igen fick tillbaka synen tog tag i bordskskanten och reste sig sakta och lutade sig fram mot polismannen som fortfarande satt ner med sina armar i kors bakåtlutad mot sin pinnstol.
Sedan sa han nästan viskande med en skarp ton...
- Jag var på väg hem från min bror.....

Dem hade nu suttit i förhörsrummet i en och en halv timme,när polismannen som satt mittemot Lars harklade dig och sneglade på klockan på väggen och sa till slut,efter att Lars hade sagt sitt sista ord till honom,att:
"-Vi fortsätter förhöret i morgon klockan 9:00.Med dem orden reste han sig och tog sitt block och penna,Lars reste sig tveksamt ifrån bordet han med.
Skulle han alltså nu bli instängd i häcktet och få sitta där hela dagen fram till i morgon?
Imorgon ville väl polisen klämma ut sanningen ur honom,ända tills Lars skulle erkänna.
När Lars hade rest sig från den hårda pinnstolen kände han ett sting av träsmak i baken och lite stel hade han hunnit blivit av att sitta stilla så länge.
Dem båda polismännen tog tag i hans armar och han blev förd bort genom korridoren utanför förhörsrummet och ännu en bit bort och ut till en annan byggnad och in igen.
Och genom några korridorer och där blev han insläppt i ett litet rum.
Han hörde ena polismannen säga högt -klockan 12:00 är det mat i matsalen.
Sedan hörde han när den tunga dörren slogs igen med en smäll och låstes bakom honom.
Rummet var avlångt och smalt.Vid kortänden av rummet fanns ett litet fönster med galler.
Dagens ljus sken in.Det var inte direkt någon sol att tala om ute idag heller men halvklart ute hade det blivit,jämfört med gårdagens trista duggregn.Men det var blött och kyligt,ändå skönt att sitta inomhus tänkte Lars för sig själv i det tysta kalla rummet.
Hans kläderhade hunnit torka lite nu och han frös inte längre,jackan hade dem tagit för honom..
Han satte sig på den smala sängen.Den var inte lika skön som sängen hemma.
Men dock en säng att sova i,om det nu gick att sova.Det var den enda möbel som fanns i rummet...

Han satt på sängen med armbågarna stödda mot knäna och händerna mot huvudet som kändes tungt,allt kändes tungt.
Han var tvungen att göra något för att undgå att erkänna.
Han fick bara inte erkänna.Dels ville han inte sitta bakom galler i flera års tid.
Sedan vill han egentligen bara bort,bort i från den här världen som han alltid hade velat...
Därför var han tvungen att göra något och det innan morgondagens fortsatta förhör.
Han tänkte på sin fabulerade berättelse som han berättat för polisen nu på morgonen.
Han tyckte att den kändes trovärdig.Och han var nöjd med sig själv att han hade kunnat bibehålla sitt lugn och inte vacklat på rösten.
Hela tiden hade han varit lugn sansad och verkat trovärdig,tyckte han åtminstone själv.
Men han visste att han inte skulle orka ljuga hur länge som helst,det visste han.
Därför var han tvungen att fixa det i kväll...

Klockan blev 12:00.Två vakter kom in i hans rum och dem ledde Lars till en liten matsal,några korridorer bort.Där åt han den mat som serverades i den lilla matsalen.
Han satt tyst och åt sin lasagne.Rätt god mat tyckte han,han tog en portion till.Sedan drack han upp sin mjölk och reste sig från bordet och lämnade allt vid platsen för disk.
Sedan blev han förd tillbaka till sitt rum.
Han var hela den dagen i det lilla rummet.
Hela tiden funderade han på vad han skulle ta sig till.
Han kände en otrolig stark ångest inom sig,för det han hade gjort men också för det som skulle hända honom.
Han fick inte avslöja sanningen och han ville inte att dem skulle finna platsen där han dumpat Elin.
Platsen vid brunnen var deras hemlighet och ingen av dem båda hade berättat om platsen vid brunnen för någon,ingen visste något och skulle aldrig få veta.....
Så var det sagt....

Han var därför tvungen att göra något,något som han egentligen alltid hade velat göra.
Han hade bestämt sig för att ta sitt liv i detta rum,innan morgondagen skulle gry och få nytt liv.Då skulle han vara "långt borta",någon helt annan stans,än här.
Och dem skulle aldrig någonsin få reda på om det verkligen var han som dödat Elin och dem skulle heller aldrig få veta vart hon låg död....

Kvällen hade kommit.
Rummet var mörkt,ute var det mörkt.
Det enda som lös,var stjärnorna på den nattsvarta himlen.För övrigt var det tyst och kallt.
Lars hade planerat sin död under dagenslopp.Suttit i timmar och funderat ut en snabb lösning.
Det skulle ske i detta lilla rum i häktet.Och det skulle bli tvunget att göras här och nu i kväll, i morgon var det försent.

Det enda han hade att tillgå var sina egna kläder.
Filten på sängen skulle inte gå att slita i trasremsor,den var alderles för tjock och
i sängen fanns inget lakan att använda bara en snuskig madrass.
Så han tog av sig sin skjorta han hade på sig och slet den i remsor som han sedan knöt ihop hårt.
När han hade gjort remsor av sin skjorta och sina byxor,var han bara klädd i kalsongerna.
Han frös.Skit samma tänkte han,snart skulle allt vara över.
Då skulle han inte känna något längre.
Alla hans känslor och minnen av livet skulle vara ett minne blott för honom.
Visserligen kanske hans föräldrar och bror skulle komma att sakna honom något,men dem hade ju sitt.
Alla hade någon vid sin sida,utom Lars.Alla hade sina egna liv.
Även Lars,men vad för liv var det,ett tomt innehållslöst liv.
Inte värt att leva,tänkte han.
Alltid hade han varit ensam,tills han hade träffat Elin.
Elin som egentligen inte ville ha honom,bara som vän.
Då kunde det lika gärna sluta här.
Så i natt skulle allt få ett slut,då skulle han äntligen få komma till världen bortom alla världar och in i evigheten,för alltid.
Där skulle ingen kunna nå honom,inte ens polisen....

Det var natt allt var tyst ute och utanför rummet i häktet som Lars satt instängd i.
Han kunde se stjärnorna på den nattsvarta himlen,dem lyste klart mot honom.
Som vakande ögon....
Men dem kunde inte förråda honom.
Han var helt ensam.
Han hade djup ångest.Han hade ingenting att ta mot ångesten.Han försökte ta mod till sig.
Det fanns ingen utväg.
Skjortan och byxorna var nu rivna i remsor och var nu fastknutna i varandra.
Han knöt den ena änden av repet i fönstergallret som satt ganska högt upp.Den andra änden gjorde han en snara av,som skulle lätt drasåt hans hals när han röck till.Lars samlade sitt mod,sina tankar trängde han bort.
Han fick inte börja grubbla och ångra sig,utan bara skingra alla tankar och göra det han nu var tvungen att göra.Han gjorde det.Han la snaran runt halsen och det röck till av alla krafter när han hade hoppat ifrån sängen bredvid fönstret och inte tagit emot med fötterna utan bara låtit sig själv falla ner som en säck potatis.
Hade någon varit där just vid det ögonblicket,hade denne hört ett svagt knak när Lars nacke bröts.
Allt försvann,hans liv svävade bort,långt bort någonstans.Nu var han där han ville vara till slut.
Allt var över.....

Morgonen kom.Dörren till det smala rummet med dem vita betongväggarna och den ensamma tomma sängen,vreds upp av en polisman och dennes kollega bakom sig.
Polismannen ropade till den häktade Lars William Gilbert,-"att det nu var dags för honom att vakna"!
Det dem båda männen möttes av blev en chock för dem.
Lars William Gilbert låg halvnaken bakåtlutad mot den vita betongväggen,under fönstret med en tygsnara runt sin hals.
Han var helt livlös och kall,lika kall som natten hade varit.
Den ena mannen som var klädd i polisuniform,tog tag om Lars livlösa handled,kände på pulsen.
Ingen puls,inte ett livstecken fanns.

Den fortsatta utredningen med Lars William Gilbert uteblev......
Det fanns inga spår efter gärningsmannen,inga fingeravtryck eller DNA.
Allt var eliminerat av gärningsmannen.Elin Linde's kropp gick heller aldrig att finna.
Trots ett grundligt sökande i sjöar skogar och brunnar...
Polisens misstankar föll ändå på Lars William Gilbert,med tanke på självmordet.
Men inget gick att göra nu när han var död.

Den 22 November 2009 hölls en minnesgudstjänst i kyrkan till minne av den avlidne Lars William Gilbert som blev 37år gammal.
På hans minnes gudstjänst närvarade enbart hans närmsta anhöriga och hans släkt,men inga vänner kom,han hade aldrig haft några.Bara två stycken men dem var döda.
Den ena hade bragds om livet...
Minnesstunden var kort men vacker.
Den kvinnliga prästinnan Anne Pedersen började sin predikan...
"- Alla barn är en Jesus givet oss på jorden,tillkommet från en annan planet".
Så sade fröken till oss i småskolan..."

Kyrkklockorna ringde ut.Nu var allt slut...
Sorgen och saknaden ringde som kyrkklockor i allas själar.
För alla anhöriga till mannen som dödat Elin Linde.
På en annan plats,i en annan kyrka hölls en minnes gudstjänst för den avlidna Elin Linde som bragds om livet av Lars William Gilbert.

Men,tiden är tvungen att läka allas sår....

----------------------------

8 år hade passerat efter mordet.Staden var i utveckling.Kommunen hade bestämt att dem skulle bygga ett stort köpcenter nordväst om centrum.Bortom ett av stadens villaområden.Eftersom där fanns mycket skog och mark att bygga på.
Så därför blev det bestämt att det skulle bli så och många av stadens invånare hade haft önskemål om att få ett stort köpcenter eftersom det var ganska dåligt med butiker överlag och stora varuhus i den lilla staden Bollnäs.Och många tyckte att det var så långt att ta sig till närmaste större stad för att shoppa kläder och annat,som knappt fanns här.
När våren kom var det stora byggnadsprojektet planerat att börja.
När tjälen i marken försvunnit och solens varma strålar nådde jorden och allt det som hade legat dött och begravet hade tinats upp i marken....och åter fått liv igen.
Det var den dagen som allt uppdagades igen av minnet av Elin Linde.
En byggnadsarbetare hade funnit en uråldrig brunn där den vackra djupa skogen en gång legat bortglömd i sin egen glömska,som i en förtrollad skog.....

Text av & med Nivin?